Bloggarkiv juni 2013
igår arbetade jag till 02:18 - inte mer än så - du var här, minns inte att vi träffats tidigare
När den här boken är klar, då är det bara avsked kvar. Och visst jag har sagt det förut. Men nu är förut här. Snart i vilket fall.
Jag är så trött att jag faller. Allt är som vanligt. Fast tvärtom. Jag väntar inte i en sekund på någon. Jag sitter igen och igen, varje morgon vid frukostbordet. Solen är utestängd och mjölkpaketet beskriver nya mattekluringar. På bordet ligger också alls sidorna till boken, alla layout förslag, snart ramlar allt på plats. Precis som livet ramlar isär, ramlar allt annat i ordning.
kom nu
vitt vin
Jag skriver och skriver. Mina fingrar letar sig fram över tomma ark. Tabula rasa.
Jag blir rädd att du inte lever plötsligt. Men så svarar du. Så lätt det är att skapa mönster. Och så lätt det är att tro på mönster. Ord binder och flätar. Ännu en som ger mig ord.
Jo, det kan hända att jag skriver om dig här. Utan att ens veta vem du är. Fast det var bara en mening jag skrev. Men en fin mening. Jag bjuder dig till Hälsingland. Jag tycker du ska komma hit. Inte mer än så. Du är så många att jag blandar ihop er alla. Ber om ursäkt för det. Du får gärna tro att det är till dig jag skriver. Fast den ena du är någon och den andra du någon annan.
Min kropp är helt fylld av längtan. Fylld av passion. Fylld av vitt vin. Jag skriver en jävla text jag aldrig blir klar med, som jag är för trött för att skicka iväg. En jävla text. Jag blir osäker, jag blir orolig, jag tvivlar, tvivel passar inte mig.
Jag sitter och klipper video. Som skall släppas om några dagar. Jag är sen med mitt arbete. Sen med allt. Det är så olikt mig. Jag vill hellre stoppa fingrarna i jord. Köra röjsåg. Kapa träd. 10 kubik ved landar på min gård imorgon. Känns bra för all min längtan, ved är bra för alla som längtar.
Och jag vet inte ens till vad jag längtar. Någon slags hud kanske, någon slags frihet kanske. Till havet som omsluter så totalt. Till läppar som inte går att beskriva. Till ord som flödar och berör och penetrerar min hjärna.
jag skriver visst alltid om fler än bara en person
Och alla heter ni du. Du är väl det finaste ordet jag vet. Nu står det blå på min arm. Hur gick det till, det är andra gången jag frågar mig det.
Jag är trött på så mycket. Inser att livet bara går och det jag gör under tiden är att arbeta. En slags flykt från verkligheten. En slags flykt från allting.
Jag saknar min pappa. Jag saknar mig själv. Saknar hon som var jag, en gång. Fri.
jag lever mitt liv och du lever ditt
Där emellan ligger ett alldeles lagom avstånd. Jag är faktiskt ganska trött på dig. Trött och trött. Liksom orkar inte med mer. Tänker istället på havet och sjön och på vägarna som skall in i mitt system, för att jag skall bli med ord. Orden har ju något med mig att göra. Jag är förtjust i ord. Inte mer än så. Eller kanske, passionerad i orden, i språket, inte bara dina, eller någons, allas - ord - som kan få mig att förändras. Ord som får mig att förundras.
Jag bjuder dig till Hälsingland. Jag tycker du ska komma hit. Inte mer än så.
september 2012
Jag väljer inte något av det som händer. Om man vill ligga med många så får man väll ligga med många. Finns ingen lag på liggandet.
Men allting kommer tillbaka till mig. Jag längtade då som nu efter frihet. Och det finns ingen frihet i att bli sviken av människor. Det där sveket sätter sig i kroppen på en som marmelad. En tjock hinna med kletig sötma. Jag ligger på köksbordet och du skär stora bitar ur mig. Det enda du inte äter upp är mina stödstrumpor. Jag smakar som bacon, vissa delar smakar korv, och så lite marmelad. Tjock kletig sötma, allting händer i september. Det är så jävla märkvärdigt att jag fortfarande inte kommit längre.
jag har en fin syster
hon levererar något av det bästa jag vet
tomma vita ark
invercote
hon levererar randiga stödstrumpor
jag borde vara mer rädd om mina ben, säger hon
vi har ju båda ärvt vår far - ett varsitt ben, hennes vänster och mitt höger
mellanmjölk
Jag upptäcker att det står blå på min arm. Hur gick det till?
Kan vara ditt namn. Kan var mitt. Inte behöver väl jag någon människa. Har väl aldrig behövt. Men alldeles för många behöver mig. Behöver min kraft.
Jag är trött på att vänta in. Jag gör inte det längre. Jag behöver aldrig draghjälp. Läser på paketet, mellanmjölk, mattekluringar. "Elfrida har sju myror. Hennes bror Oscar säger att hon med tre ringar kan göra att alla är instängda och ensamma. Kan du lista ut hur hon ska göra? Rita!"
Men tänk om jag behöver kärlek? Vill nästan skratta åt mig själv. Jag behöver ingenting!
Barnen ligger och sover, det är tidig morgon, solen ligger på frukostbordet. Jag skär några remsor ur den.
god morgon världen
jag knackade på din dörr
Men du lät mig aldrig komma in.
Du har inget nära - jag har inget avstånd.
Men nu är jag klar. Släpper taget om dig och om mig. Känns skönt. Jag möter andra människor. Det vet jag att jag gör.
Ute ligger sommaren och vaggar juni. Jag har inte rott på länge, sist var kanske med dig. Sist var med dig. Det var ju bara en gång. Minnet förtvinar.
Och min egen båt har jag inte lagat, och själen har jag inte lagat, och gården håller på att växa sig vild igen.
Barnen ligger i sina sängar. Jag sorterar fotografier. Sorterar bort män. Tänk så många bilder som sitter samman med människor. Sitter samman med män. Människor och män kan vara samma sak. Det kan vara så enkelt.
adjektiv
du kan dra åt helvete
sedan kan du vara hur blå du vill
nu är jag här igen den 8 juni 2008
Det är livet som pågår. Andetag på andetag.
Det är nästan som en ritual när jag tömmer datorn på fotografier från åren 2008 till 2012. Känns som att jag äntligen kan gå framåt.
- 1 av 2
- ››