Bloggarkiv november 2012
du är inte längre du
Det bara hände en dag.
Jag ror en båt på ett hav som vägrar göra annat än vara den där rörelsen som pågår inuti mig. Du vill ro med mig. En annan du. Hur ska ni kunna skilja er åt? Och vi ror, ror och ror. Vi ror i snön som faller och vi eldar i båten och ror vidare i minusgrader och varmgrader. Det är fint när det händer.
jag har bestämt mig
Det snöar ute och snart är december månad här. Nu börjar vädret komma ikapp med där jag är inuti. Det är skönt med storm, oväder, is på rutor, drivor, spade i bilen och skottning. Det är skönt att livet vill och att det kräver trots allt. Nu är jag klar med dig. Och med dig. Och med dig.
Jag behöver nog ingenting just nu. Abslout inte dig. Och dig och dig.
Jag har tröjan ut och in
VÄGRAR VÄNDA DEN RÄTT
3 timmar om dagen
Det är allt jag behöver för att leva utan allt annat. Att skriva är en av mina bästa verkligheter.
Jag skriver på min roman, eldar, fotograferar mig själv med lugg. Barnen är här så vi skyndar oss till badhuset för att simma. Jag lägger märke till familjen som leker alldeles för hårt med sina barn i vattnet. Det gör ont i mig när jag ser att barnen är mer van vid smärta en med värme. Jag vill se åt ett annat håll, men jag kan inte. Jag ser rakt på dem med mina blekblå ögon. Mår lite illa. Mina barn kastar boll och jag simmar. Försöker tänka bort alla intryck som liksom stångar sig in i mig. Den ensamma tjocka pappan med sina tre övergödda barn köper mackor, efterrätter och dricka. En smärt man simmar om mig, en gång krockar vi. Han ler inte, han ser bara irriterat på mig. Min minsta pojke är rädd för vatten, jag låter honom vara det. Han sitter på sidan och spelar sitt spel. Så kliver jag ur och mina två äldre söner kliver ur bassängen och vi åker till affären och köper ekologisk mjölk för att läsa något nytt på paketen. I den lilla byn Delsbo bor jag, mina tre söner bor här varannan vecka. Denna veckan spelar jag min mammaroll. Jag vill bli gravid igen. Varför då undrar någon. Du har ju redan tre barn. Jag spelar alla roller så bra, svarar jag henne.
Du är borta. Vi såg i och för sig på film, FANNY OCH ALEXANDER. I tre timmar satt vi i sammar rum. Inget mer med det. För det var tretusen mil mellan oss. Kanske är det just så. Jag är helt fri. Jag stannar kvar i några sekunder bland orden - möjligen. Jag skriver roman. Jag går runt på den lilla ön för att slippa människor, slippa påverkas av det som sker i möten. Jag står inte ut med möten längre.
Och orden som vibrerar som ett fladdrande ljus i mitt hjärta, skriver om minnen, skriver om lögner, skriver om liv. Och det är liv som seglar i en tunna. Liv som ryter och ryker för att det livet vill så mycket.
Jag är ju precis där i livet när jag inte är gammal och inte är barn. Jag är mitt emellan. Här sker allt men kanske mest avsked i mitt fall. Jag står inte ut att stanna bland möten mer. Inte ens i ett båthus med dig som siluett. Inte ens med dig i ditt båthus, din hand på min bak. Och så ror vi, ror och ror, sedan springer vi bort till campingen och sjunger julsånger. Det är mitt i natten men ljust ute. Kan vara en juninatt. En av livets alla ljuvliga juninätter.
Livet kräver omsorg. Men jag bygger borg. Stänger in mig i mitt eternit slott.
Jag skriver roman, pjäs, monologer och blogg. Jag har ingen aning om någon läser mig. Dessa tre timmar är för mig. Ingen annan.
Jag heter Sven och jag är 11 år.
Jag har fått veta vem min farsa är! Det var morsan som sa det, hon sa att vi skulle flytta. Till Delsbo. Hon sa att hon helst av allt vill bo vid havet. Sedan sa hon orden: DIN PAPPA BOR VID HAVET. Morsan har aldrig talat om dig. Du har liksom bara varit ett slags skrik i mig. Som något tomt. Och så ska vi flytta! Morsan kan väl aldrig bestämma sig. Hon sa att du var någon slags eremit. Jag visste inte först vad eremit betydde. Tänkte att du hade någon slags sjukdom, eller att du nästan var död. Du har ju liksom aldrig hört av dig till mig, eller undrat något eller så.
Jag drar i morsans böcker i bokhyllan, vi ska packa, jag borde stoppa mina saker i lådor. Vi ska flytta till Delsbo. Så typiskt morsan. Hon kan aldrig bestämma sig för något. Hon är liksom allt på en gång. Hon vill bo här och där. Men hon jobbar alltid på hemmen för de gamla som sitter och fikar. Men morsan är smart. Hon är en av de smartaste jag vet. Så det är bara att följa med i hennes flyttar. Jag känner heller ingen som har så mycket böcker som morsan har. Och det tänker jag: det är bra.
Jag hittar ordboken och slår upp ordet EREMIT Eremit (grekiska eremos, ensam) eller anakoret (grekiska anachorein, draga sig tillbaka) är en person som frivilligt isolerar sig, vanligtvis av religiösa skäl.
Det har sedan gammalt funnits sådana personer som dragit sig undan från världen, ofta till grottor i vildmarken eller öknen, för att i ostörd ensamhet tillbringa ett liv som helgades och renades genom försakelser och späkningar och som ägnades enbart åt bön och fromma betraktelser. Redan de i Gamla testamentet omtalade profeterna Elias och Elisa och i Nya testamentet Johannes döparen kan anses som ett slags anakoreter. Under kristenhetens första århundraden ökades högst väsentligt anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas öknar blev tillhåll för tusentals av dem, bland vilka de mest kända är den helige Simeon(kallad "pelarhelgonet", därför att han tillbragte 48 år i ensamhet på en hög pelare) och Antonios Eremiten.
Plötsligt förstår jag vad farsan är. Han är en person som isolerat sig, som inte vill ha kontakt med omvärlden, han vill inte ens veta av mig, han är en person som inte väljer någon mer än sig själv. Är farsan religös? Är jag lik honom tro! Kanske gillar han ord? Jag ska ju själv tala i radio när jag blir stor.
Jag vet inte om skriket inuti mig blir mindre. Jag blir kanske tommare? Men morsan är bra, hon liksom tror på mig. Hon ringde till och med till radio så jag fick vara med under tre hela sändningar. Jag fick till och med höras ut, rakt ut i sändningen i hela Sverige. Så gott folk, kom ihåg min röst! Så sa jag.
I Delsbo tycker morsan att vi kommer närmare havet. - Och du har ju bara sett havet en gång. Nu kan vi ju ta bussen lite oftare. Kanske kan du få ro en båt. Kanske med din pappa.
Jag smäller igen dörren rätt över hennes hand. Hon skriker till och jag skriker. JAG VILL ALDRIG RO MED EN FARSA SOM ÄR SOM EN SÅDAN DÄR EREMIT. HAN VILL INTE VETA AV MIG. HAN VILL INTE HA MIG.
Morsan kommer in. Hon kramar mig fast jag sparkar med benen och slår. Hon stryker mitt hår. Hon vaggar mig nästan.
- Kom, säger hon. Vi sätter oss på balkongen. Vi glor mot kyrkan och hon tänder en cigarett. Hon röker alldeles för mycket morsan.
- Det är mitt fel att din pappa och du inte har någon kontakt. Hon tystnar en lång stund. Hennes röst darrar, sedan fortsätter hon. - Han är konstnär. Han vet inte ens om att du finns. Jag berättade aldrig att jag var gravid, han och jag liksom slutade att höra av varandra. Jag var ju gammal. Tänkte att det kanske inte blir några barn annars.
Här någonstans slutar jag att lyssna på morsan. Här någonstans började fantasierna om att få träffa min farsa! En farsa som är konstnär och eremit. Det låter nästan lite spännande! Tänk om han vill träffa mig... Tänk om han inte vill.
till dig
Det var något med dina tummar, det minns jag. På ena tummen satt det en ring. Minns inte om det var vänster tumme eller höger. Men jag snurrade ringen runt runt ditt finger. Som en slags dans. Plötsligt minns jag dig.
Pratade om dig idag. Träffade någon gemensam människa till oss. Plöstsligt kände jag din doft i min nacke. Din hand i min. Dina läppar och något skägg. Minns skratt och galenskap. Minns gråt och skrik. Och så de där tummarna, silverringen. Som en dans vred jag den runt runt. Plötsligt minns jag dig.
Och så fint det är! Att få minnas dig. Jag minns toner och melodier. Någon doft av åtrå. Jag minns att du verkligen älskade mig.... Vad nu det är för något?
jag kan inte skriva
men jag låter mina läppar skrika
du hör ingenting
jag skriker och skriker GÅ GÅ GÅ
men jag menar kom
det du vill att jag ska heta
I hela mitt liv har jag varit någons felsteg, misstag eller möjligen ett sidospår. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag tar en klunk vin.
Jag tror att jag längtar efter att någon aktivt väljer mig. Jag bäljer i mig vin. Dricker direkt ur flaskan. Men jag behöver inte vara den enda, jag vill räcka en stund. Djävulen hänger upp och ned. Han är för mina läppar och hud.
Visst är det så att varje text är ett självporträtt. Jag fotograferar mig själv varje dag. Du tar och tar på mig. Orden eller händerna eller kroppen. Släpp mig. Släpp mig. Jag kan aldrig stanna om jag inte får gå nu.
Jag är bara en bricka i något spel. En pärla i någons radband. Ett litet minne som förändrar en dag. En klunk till.
Tur att det inte är is på sjön. Jag är så less på det här att jag faller. Faller bort. Nu är jag full. Somnar framför tvn. Tur att jag har tvn, den vaggar mig till sömns varje natt. Jag orkar inte gå mer. Orkar inte fler avsked. Orkar inte mer.
vill du ha tystnad?
Du får det! Den är din för alltid, från mig.
jag plockar kattbajs
och sväljer munsår
försöker elda, men det ryker in
som ett slags poetsikt hjärta slår
dunk pjonk kadäää
Ingemar Bergman har flyttat in
jag har opererat brösten, fyllt dem med botox och annat slem
höften lämnade jag till sitt öde
det är lördag som vilken vanlig lördag som helst
och du har förlorat mig
jag ska bara hitta väg att gå
sedan rinner saker genom fingrar, som sand, sedan borta för alltid
du märker inte ens att jag försvinner
det är bara plötsligt en vana att vara utan, precis som den där vanan att vara med
BARA FÖR att vi är vänner på facebook!
Så betyder det inget särskilt.
Facebook är för mig något av den felande länken. Något som har skalat bort mänsklig värme! Det är lördagmorgon och jag bäljer i mig kaffe som vore det soppa. Bättre det än att jag skulle hälla i mig vin. För varför missbrukar inte jag? För visst har jag den där själen som stampar hysteriskt bland alla beroenden i världen. Varför bäljer jag inte i mig vin denna morgon, varför trycker jag inte i mig en sil till frukost. Varför knarkar inte jag? Jag som MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT?
I facebooks lilla värld försvinner telepati och något så spontant som besök. I facebooks lilla värld försvinner empati och kreativitet. I facebooks lilla värld försvinner inspiration och drömmar. Istället får människan ett behov av än mer bekräftelse. Än mer kontrollbehov och det är som upplysningplikt och annat likriktat och det är nästan så att jag längtar efter att slåss med någon - på riktigt. För jag vill känna att jag finns! Jag skriver på facebook att jag är man och att jag heter något annat, inte mitt riktiga namn. Jag heter MASSY DAVIDSDOTTER. Nu vet ni det! Jag heter MARIA NORÈN i den andra världen. Den vanliga världen, där jag är helt vanlig.
Så lägger jag ut den ena bilden efter den andra, lite lätt avklädd, med lite humor, kanske någon trycker gilla!! Jag skriver en statusuppdatering som berättar om något så fantastiskt som mitt arbete. Men jag vill kräkas.
Jag behöver mänsklig värme, viskar jag lite försiktigt. Jag mår lite dåligt.
Men jag kan ju ha kontakt med mina vänner i Finland via facebook!
Men vad har då hänt med brevet? Jag saknar brevet. Orden som darrar och vibrerar tills någon har dem i sin hand. Det finns tid för eftertanke och livet får plats. Fast jag har väl inga vänner i Finland. Har ju vännerna på facebook. Jag lär mig ju så mycket på facebook. Trots att jag mår dåligt.
Fast jag vill ha riktiga människor på besök. Kanske att jag till och med vill prata i telefonen. Längtar vansinnigt mycket efter brev.
Istället för att ägna timmar framför facebook och tv - borde människan göra KONST. För konsten är det som kommer göra skillnad.
JAG MÅR LITE DÅLIGT - DU KAN VÄL PROVA RINGA MIG ISTÄLLET FÖR ATT GILLA DEN DÄR FULA BILDEN JAG LAGT UPP PÅ MIG SJÄLV - DU KAN FÅ KAFFE OM DU KOMMER HIT - JAG VILL JU FOTOGRAFERA DIG - DU ÄR JU SÅ VACKER - VI KAN PRATA OM GRÅSPARVAR OCH VÄDRET - JAG ÄR ETT KULTURELLT MISSFÖRSTÅND - JAG HÖR INTE HIT - JAG VILL ÅKA HÄST OCH VAGN - JAG VET JU INTE VEM JAG ÄR - SAKER BORDE FÅ TA TID - PRATA LÅNGSAMMARE - JAG HÖR INTE - KOM - JAG MÅR DÅLIGT - HAR FÅTT ETT DÖDLIGT HERPES PÅ LÄPPEN - MIN MUN SER UT SOM BOTOX LÄPPAR - JAG FÅR INTE KYSSA NÅGON PÅ TUSEN ÅR - JAG SOM BEHÖVER NÄRHET - HUD - MÄNSKLIGHET - KYSSAR - HJÄLP - FINNS DET NÅGON ANNAN SOM HAR HERPES NU? - KANSKE GÅR DET ATT BLANDA HERPES FORMER - JAG SKRIVER BLOGG - DET ÄR VÄL SAMMA SKIT SOM FACEBOOK - JAG ÄR VÄL INTE PÅ RIKTIGT NÅGONSTANS - INTE ENS OM DU LÄSER - SÅ DRA ÅT HELVETE DÅ - eller kom hit och kyss mina herpesbotox läppar - eller kom hit och svep undan livet för mig - slåss med mig - eller vad fan som helst - bjud mig på korv!
- 1 av 2
- ››