Bloggarkiv juni 2012

Inte vet jag varför disken inte diskar sig själv? Inte vet jag varför allt i mig vill sova?

1000 år och lite till. Bakom borg, enbart borg. Rosenbuskar i betong. 

Det är en stor stenbumling i min lilla by. Här sitter jag med pojken jag är förälskad i. Han heter Hans, han är ett år äldre än jag. Hans är förälskad i mig också. Vi sitter här på stenen och glor på varandra. Han har ristat in mitt namn i stenen och jag har ristat in hans. 

Hans och jag cyklar genom byn. Ibland sparkar vi till någon brevlåda. Ibland plockar vi blåsippor. Ibland röker vi björkfnöske i björnlokan. Ibland dansar vi. Hans håller om mig och jag håller tillbaka. 

Han skriver små brev och stoppar i lådan. Den hemliga lådan i skogen. Att gå till den hemliga lådan själv, är som något magiskt. Att gå med känslan i kroppen att kanske ligger det ett meddelande till mig där i. Och ikväll går jag till lådan för att lämna en bild. En bild på en revolutionär. En som arbetade med orden. Revolutionären sitter på en stol och ser ut som vilken vanlig människa som helst. Men jag tycker om orden. Precis som jag tycker om den här pojken.

När jag är med Hans. När jag sitter på stenbumligen med Hans - då brinner det i mig. Och det brinner i honom. Hans säger det i bland. - Hörrö Maria. Du får mig att brinna du! 

Då ler jag mot honom.

För att ropa - Ta mig om du kan! Jag slänger mig på cykeln och trampar det fortaste jag kan.

Vi cyklar genom Ellne, Karmor och är tillslut framme i Askesta. Där kastar vi sten i vattnet, ungefär 500 gånger kastar vi. Ljusnan stiger nog med en meter av alla stenar. För han vill inte åka hem och jag vill inte heller åka hem. 

Vi pratar om stenar. Det är något med sten. Både varm och kall är den. Nästan både mjuk och hård.

Vi kastar 500 stenar till, för att sedan bryta oss in i det gamla huset. Det börjar regna. Vi sitter där, tätt så tätt och lyssnar på hur vattnet slår mot plåten.  

Alldeles för sent cyklar jag hemåt igen. Blöt, trött med rosiga kinder. Jag har inte sovit en blund och solen är påväg upp igen. Mamma och pappa undrar helt säkert var jag är.

På min väg hem genom byn cyklar jag förbi lyckostenen. Det är en riktigt fin plats.  

men jag vill...

Nu närmar sig juninätterna sitt slut. Sedan ska det till ett helt år till. Jag går genom skogen för att komma fram vid havet. 

Jag går i mina gamla fotspår för att komma fram till nya. 

Vid havet är det så där vackert som det alltid är. Som i din famn. Som i ingens famn. I natten andas jag utanför mina lungor. Jag tillhör ingen. Men visst ber jag dig. Kom. 

Men visst är det ingen som kommer. Dellen ligger ljusblå och kluckar. Glöden pyr. Jag doftar fortfarande du. 

Och med det sitter jag vaken i juninatten, låter ljuset kyssa min rygg. Låter orden leka med mina fingrar. Tanken på att ro i helgen gör mig glad, varm och nästan lycklig. Det behövs så lite, med glasfiber klistrar jag ihop min trasiga kropp, stark och hel blir jag. Jag väntar på sådant jag kan vänta på, tvätten som ska bli klar, stoppas i tumlaren, snurra runt runt runt runt. För att tillslut torka. Under tiden låter jag mina fingrar leka i ditt hår. 

Du. 

Och med det låter jag ljuset även slingra sig runt mig och myggor. Det surras och bits. 

Du. 

Och i och för sig, sitter jag samtidigt och läser en katalog över Åre. Det som kan tänkas vara intressant för mig är att resa dit med barnen. Äta gott, bada, klättra, vandra. Glo på sjö och berg. Men det är något jag hela tiden försöker att inte tänka på. Tvätten slutar aldrig. Jag öppnar choklad. Det är midnatt. 

Du. 

Det skulle kunna vara en frihet i sig att låta orden tystna. Att inte behöva säga mer. 

Du. 

Men samtidigt som allting i världen pågår medan det faktiskt står ganska stilla i min lilla bunker i de obstinatas kvarter i Järvsö. ( Det är bara jag som räknas in i det kvarteret, för övriga i detta område är fisförnäma och för välbärgade för min smak.) För det står ganska stilla här inne. EN eller två katter stryker sig mot mitt nakna ben. Stundvis lyfter jag glaset upp mot min mun. Barnen andas tyst. 

Du. 

Deras andetag, barnens. Som jag i så många år har räknat och lyssnat efter.

Du.

Det är du. Dig jag tänker på. Jag vräker i mig choklad och lyssnar vidare till barnens tysta andetag och tvättmaskinen som vägrar bli klar. Varför du? 

Jag. 

Du låter inte dig förtjusas över mig. Tycker inte ens om. Kvar står jag. Sitter jag, i natten, juni, njuter över ensamhet och drömmar som blir till en skön verklighet. Njuter över att tvätten äntligen centrifugerar. För annars står allt still här inne.

Jag.

Nästan som mitt hjärta som slår svagt. Som isen som spricker till vår. 

Om jag saknar?

Icke. 

Bara det som består stannar vid min kind, smeker och vill.  

Svaret är ORDPASSION. 

Ord som faller från dina läppar. 

Men jag då?

Är jag orden eller är jag - jag... Orden som betyder ingenting. Orden som betyder allt. Det är bara en lek med ord. Jag går i djupsnö, barfota, det gnistrar och svider. Jag går i eld, naken, det kittlar om kroppen. 

Du då?

Är du - du, eller är du orden. Jag försöker dela på er, på det som är du och det som är dina ord. 

/delbart med tre/ delbart med mig själv/ toner som förför/ du/ orden/ jag/ tillika passion/ fryser och är varm/ inte nära/ skriver du?/ jag skriver/ rör mig/ kom/ ro mig/ gå/ delbart tusen gånger/ tusen askar/ tomt/ håll om mig/ hud/ tystnad/ kommunikation/ söker/ delbart med två/ atomer/ mitt huvud under armen/ mitt andetag i din mun/ allt som dödar/ skulle jag kunna bo ihop med någon?/ kanske en/ kanske ingen/ kanske aldrig/ kanske delbar med åtta/ jag springer/ håll om/

Om havet höll mig på plats, om havet höll om - om jag låg där som den där ön. Om jag vore havet, orden den där ön. Du det där som gör att allt rör sig. 

Så de där svalorna som flyger för att påminna mig om det omöjliga. 

Det är omöjligt idag. Orden. Du.