Bloggarkiv maj 2012
Jag vill ropa ditt namn, skrika det högst jag kan.
Jag vill finnas!
Och alla de där sakerna du skulle vilja skriva. Skriv människa! Skriv!
ord
Bara en lek med ord.
Jag saknar.
luft luft luft
Jag är fokuserad på varje andetag. Springer genom skogen, fort och hårt. Springer bort dig ur min kropp. Luft, luft, luft.
Skriver på ett brev igen. Skriver på en poetisk gest. Skriver om att det är så mycket lättare att säga nej för vissa.
Ett brev som handlar om orden. Ett brev med siffror som överskrift, som psalmer, som mina andetag, som mina tankar, eller siffror för varje sekund av tystnad, siffror för avstånd, avsked.
Jag springer genom skogen, genom mörkret, hoppas att jag hamnar vilse. Luft, luft, luft.
I går natt vaknade jag av att en spindel bet mig mellan brösten. Jag hann ta tag i den, för att sedan mosa den mellan mina fingrar. Det väller spindlar överallt runt mig. Spindelkvinnans kyss. El beso de la mujer araña.
Slingrar. Biter och biter.
Andas in, andas ut. Dialog, monolog. Tystnad. Du sitter någonstans framför din dator. Låter mina ord fylla din kropp. Om du läser? För visst har mina ord lagt sig som ett täcke i dig och runt dig, hållit om dig. Stundvis vaggat dig. Men jag håller på att separera mina ord från mig. Jag separerar mina händer från min kropp. Skär genom märg, benpipor och ådror. Skär och skär. För jag skall inte längre sitta ihop med orden. Jag skall inte längre skriva från fingrar som rinner, brinner.
Tystnad. Andas in och andas ut. Det låter på golvet där de går, spindlarna. Jag lyfter upp fötterna mot stolen, så de inte ska klättra upp på mig. Men de biter och biter. Jag fokuserar på andetagen.
Försöker tänka goda tankar. Någon har lärt mig att tänka goda tankar. Det ska jag alltid minnas, jag ska bära just dessa tankar i mig som vore det ett frö. En dag redo att planteras.
Nu har händerna fallit. Det rinner blod över tangenterna. Adrenalinet pumpar smärtstillande till hela mig. Kanske, kanske behöver jag aldrig mer skriva nu?
Det är så mycket jag vill skriva om...
men jag väljer att skriva om något annat... Något som inte känns så mycket. Jag springer bort sorg och avsked. Springer ur mig något slags stress.
För vad ska jag med orden till?
Jag skriver om när jag var barn i stället.
Min mamma hade dagbarn hemma. Jag och min syster delade hem med ungefär åtta andra barn. Ofta stängde jag dörren till mitt kaos-artade ostädade rum, för att jag ville vara ifred. I taket i mitt rum satt det kameror, det var kameror till min fantasi. Någon annan kunde se mina hemligheter, se mig. Jag tyckte om att vara tittad på. Jag övade att skriva skrivstil, för jag skulle minsann ge ut en handskriven bok en dag. Jag talade med mig själv och låg under sängen och ristade in små figurer i väggen. Jag skrev namn på alla människor jag tyckte om, stort på tapeten. Tyckte det var viktigt att människor skulle få finnas. Jag ville se dem.
När jag så öppnade dörren ur mitt slott, så kunde jag visst leka lite med barnen. Jag bestämde över alla. Jag skulle köra bussen, efter mig satt alla andra barnen på led, jag bestämde hur de skulle sitta, när de skulle kliva av och vad de skulle säga. Men ganska snart blev jag uttråkad. Det var ingen som sa emot mig, ingen som gav mig motstånd. Ingen som kunde argumentera för sin sak.
Jag gick ut i skogen i stället med pappas pipa och rökte pizzakryddor.
Nu rinner du genom mina fingrar.
Kanske sista gången denna gång. För allt tycks gå igen.
TRE HÅL I HUVUDET OCH UT RINNER DU.
Allt rinner. Livet, tiden, havet. Du.
Tack och ADJÖ.
ALLTING HANDLAR OM ORD.
Hejda mig inte. Släpp mig.
Dina ord, mina ord. Inget som slingrar sig mer.
Jag flyttar, jag flyttar.
bla bla bla
Vad är det som känns?
Jag tänker på mina ord som bultar i din hand.
En stund håller du ett hårt grepp om mig. Någonting med mina ord vill dig något. Kanske vill orden vilda dig.
Vilda, är någon slags rörelse i en riktning som man inte riktigt vet något om. Någon frihet vilar det över mina läppar. Något du aldrig längtar till. Mina läppar alltså.
Men vad är det du känner när du läser? Är jag dig nära? Jag har ju inget avstånd. Du har inget nära.
Men det finns ingen som kommer in, in i mitt innersta. Där är bara de vilda lekarnas rum.
Massor är det som känns.
Ser på gräset att det är gult och fult.
Det måste vara grannens gräs...
Jag är en guldfisk i en skål.
Jag minns mycket, minns i ungefär fem sekunder.
Bubbel bubbel bubbel.
Timmarna med Maria.
Jag mötte en ung man en gång, fast han var visst mycket äldre än jag. Han hade ett förhållande och skulle få sitt första barn.
Han satt med mig på en bänk, bänken stod vid ett torn och tornet på ett berg. Det högsta berget i den lilla staden. Staden var en sådan där stad som man åkte igenom. Där växte jag upp. Det var inget kul med det.
Han tog min hand och ville stanna tiden. Timmarna med Maria. Sa han. Om och om. Jag kände en värme inuti av hans fina ord. Timmarna med Maria kan vara de bästa timmarna i mitt liv. Jag minns att jag log, stort, visade honom tänderna gjorde jag. Sedan skrattade vi. Jag tror jag älskar dig, sa han och då skrattade jag ännu högre. Vi pratade om färger och livet och du som just skulle bli pappa. Jag var ung, hade inte en tanke på tvåsamhet. Jag ville vara själv. Har alltid velat vara - just själv.
Männen har tjatat att jag borde bo, bo ihop. Nej, sa jag, nej och nej.
Men mannen jag mötte på bänken han sa bara att om han skulle träffa mig igen så måste han skilja sig. Jag skrattade. Nej, nej, gör inte det. Jag vill inte ha någon, svarade jag. Vill inte. Men du får några timmar med mig.
Timmar i mosaik. Det skulle kunna varit ett helt liv. Du var regissör. Jag var dansare. Du tyckte om mina ord. Du ville ha mer. Jag sa nej, nej och nej.
Idag skiner solen och jag borde vara lycklig.
Idag smakar kaffe extra gott så jag borde vara glad, lite nöjd i vilket fall.
Men. Jag står ut med livet. Står ut med saknaden efter människor jag sedan länge packat ihop och slängt bort.
Det är bara mig själv jag har. En kropp som vibrerar som en ton. En röst som ropar desperat olika namn. En hand som krampaktigt har sträckt ut sig mot din hand.
Egentligen tycker jag att frukosten smakar betong. Jag tycker kroppen rör sig som i betong. Jag skriver i betong.
Ristar ord, ord du aldrig får.