Bloggarkiv april 2012
Getost och kaffe.
Det är småfåglar som bygger bo i mitt hår. Det är gnagare som anlägger en hel by nedanför mina knän.
Jag är på väg mot och från och till.
Kanske borde jag ha en get. Kanske borde ensamhetens linda skruva in extra skruvar i mina knän så jag orkar gå lite till. För visst går jag.
Jag somnade mot björnhanens arm igår natt.
Kanske borde jag ha en tupp, som varje morgon skulle gala för att påminna mig om livet som pågår.
Vi spelade schack fram tills igår du och jag. Då du tillslut förlorade. Kanske är det just det jag väntat på.
Kanske borde jag skaffa mig en rosbuske stor nog att stänga ute alla andra människor.
Det står en stor sten mitt i vägen.
Jag har försökt flytta den under en längre tid, men den går inte ens att rubba.
Nu är det morgon, en ny dag. Jag går runt stenen, förbi, vid varje tillfälle jag måste ta mig framåt och sedan bakåt igen. Nu smyger jag på tå förbi dig. Du är ingen sten, men du står lite längre fram på vägen. Du ser inte ens åt mitt håll. Jag smyger förbi, varje gång samma sak. Jag vill inte störa dig om du bestämt dig för att stå där.
Jag funderar på om det inte är dags nu för att inte gå bakåt mer. Då kommer ju stenen automatiskt försvinna, så även du.
Jag tänker inte vara i vägen. Det skulle kunna vara något av det värsta jag vet. Framåt. Framåt driver min längtan mig. En längtan som inte handlar om ord eller tvåsamhet, en längtan som handlar om att jag ska bli mer jag.
Där trodde jag att konturer stundvis fylldes i av mötet med andra...
Gropen.
Ett svart hål som jag vägrar gräva igen. Där bor minnet av dig. Där kan det få bo, i gropen. Ibland kryper jag ner där.
Minns dig just då.
Orden vill slingra sig runt ord.
Det är härligt och hemskt att behöva ord. Det är inte bara att slänga bort meningar som vill, önskar och törstar. Kanske kommer det någon människa längst min väg som faller. Faller för orden, faller för språket, faller för hettan, faller för mig. Jag förvarar orden i små askar så länge, som små minnen, små askar staplade i ett slott med tinnar och torn.
Jag slänger texter efter mig som slängkyssar. Jag lämnar platser efter mig som fingeravtryck.
Min plats är där mina stövlar står. Ett par röda stövlar som släpper in vatten, precis som båda mina båtar gör.
Jag äter ost och bär äntligen klart mina böcker idag. Så många böcker. Jag kokar pasta till mina barn, räknar grånade hårstrån i mitt hår. Tittar på nya hus, nya platser, strömlöst och vattenlöst. Men aldrig meningslöst. Jag älskar att leva, leva hårt, passionerat och händelserikt.
Människan och människan låter orden slingra sig som kroppar, som blommor, som drömmar.
Jag är glad att du finns, att du ibland läser det jag skriver. Att du ibland för ett samtal med mig, som få andra människor gör. Eller så är det med mig själv jag slingrar. Eller så är det med mig själv som jag talar.
För det är ovanligt tyst.
En evighet.
Det var länge sedan jag skrev.
Jag är så upptagen av att flytta och återställa ordning. Som att strukturera struktur. Organisera ordningen.
Kvar står jag på tomten till huset, snart är allt tömt. Det ekar tomma rum och nytvättade fönster.
I mig pågår avstånd. Jag försöker och försöker med att lämna.
Jag klipper lugg.
Bara för att bevisa att det finns smarta tjejer med lugg. Sedan ritar jag även dit en mustasch med lite sotkol på överläppen. Kanske bättre att se ut som en man. Jag färgar håret svartare. Jag ska åka till Stockholm, där måste man ju vara som alla andra. Jag ska gå på tre vernissage i helgen, till sällskap har jag med mig en yngre vacker herre. Jag behöver sällskap - hans namn är Arvid och han är 6 år. Han kan vara min son. Han är snygg med sin hockeyfrilla. Som en hyllning till farsan. Den gamle hockeyspelaren.
Pappa och Mamma, av er yngsta dotter blev det inte mycket. Just nu klär hon ut sig till man i lugg för att bevisa att det finns smarta tjejer.
Nåja Pappa och Mamma, man kan inte få allt här i världen!
En gång mötte jag en fullgubbe, han log mot mig och sa: - Du flicka lilla, du kommer bli något stort du. Kanske du blir tjock!
Jag behöver så lite...
Men det räcker aldrig det jag får.
Eller så får jag inte nog.
Svårmod. Inte ens mina ord duger när jag skriver om läppar. Jag minns inte dina läppar. Men jag minns Maria-vädret. Maria väder är ett väder som inte är som det borde vara. Kanske något du talade om idag.
Allt med mig är något som inte borde vara.
Jag hittar inte fram, hittar inte hål i tiden, hittar aldrig hem.
Jag är med tvivel. Och tvivel passar inte mig. Men likt förbannat ligger det och skaver i min sko när jag går. Jag är förtjust i vädret. Det snöar och människor blir irriterade, för nu ska det vara vår. Men jag njuter. Njuter av att människan inte bestämmer över sådana saker som väder. Vädret är Obstinat! Men människan talar gärna om väder. Välkommen till väder-bloggen!
Jag äter chili för att känna hetta mot mina läppar. Dricker te, tror att jag håller på att bli sjuk. Nu har jag kommit fram till pappas alla saker. Känns som om det inte var så länge sedan jag gick igenom dem. Nu går jag igenom dem igen. Slänger lite till. Jävla Pappa! Gå och dö på det där viset! Jag behöver dig pappa! Inte dina saker. Men krampaktigt håller jag hårt i dina tillbehör, dina gamla tröjor. För du finns i dem på något märkvärdigt vis.
Jag behöver massor! Men jag har ingenting. Möjligen huvudvärk och någon fanatism över något obstinata uttryck. Jag bränner brödet om och om igen. Slickar mig om läpparna för att få känna den där hettan.
Inte vet jag vad man ska med begåvning till? Kanske slänga bort den.
Jag kan spendera hela mitt liv med att fly från min begåvning som jag är så makalöst rädd för. Eller så tar jag tag i den, på riktigt!
Jag dricker en hel mugg te. Chilin smakar som parfym. Jag glor ut i det gråa snöovädret denna fantastiska vårdag och tänker efter lite. Men vad är det jag tänker på?
Rostat bränt bröd, äpplen, läppar? Jag har fane mig ingen aning.
Fridens liljor på dig din gamla trähäst!
Jag skriver för ingen.
Solen skiner in i mitt fönster och lägger sig mot min kind. Jag känner mig varm. Jag känner mig fri.
Jag behöver ingenting i mitt liv. Inte ens ett par röda stövlar.
Nu är huset sålt. Bilen trasig. Båten på lagning. Böckerna flyttade - nästan.
Jag försöker orka med mitt eget sällskap. Jag försöker att vara upptagen, att arbeta är en bra flykt. Att fly är bättre än att stå still. Jag är bra på att inte komma nära. Jag är bra på att inte stanna.
Jag har förstått så många gånger att du inte är intresserad av något annat än mina ord och mina ord är sig själv nog. Jag behöver ingens ord.
Jag förstår och förstår. Jag går nu. Från vänster sida till lite mer åt höger. Betyder att jag väljer bort en hel drös med människor.
Farväl på er.
Här står jag nu...
Mitt i regnet. Mitt i livet. Jag växer ur min kropp, växer in i sorg. Gråter och gråter.
Här står jag nu. Jag försöker sjunga, skriva, stanna. Men inget är mig möjligt.
Här står jag nu. Att det regnar i mitt ansikte, att det är grått, känns knappt.
En anledning till att skriva.
Det kan vara du som kysser mig på morgonen. Jag minns inte vems läppar det var? Men det var som om ljuset gled in i mig igen. Nästan som om dödens läppar lämnat. Natten lämnar mörker, dagen smeker.
Städar och skänker och andra ord på s.
Det är inte bara skräp jag kastar, säkert är det människor och minnen också.
Det är inte bara tankar och ord jag slänger och skänker till röda korset, säkert är det kläder och skor också. Säkert slinker det med en och annan stor smaragd också. För när jag ger bort är det lika bra att GE BORT!
Att städa ut och utrymma och att ge plats åt nödutgångar. För visst finns det en hög med regler kring hur man ska förhålla sig till dessa nödutgångar. Det är inte bara skrot jag kastar, nej, jag kastar helt klart bort nostalgi. Både ordet nostalgi och sakerna med den beröringspunkten. Jag gör plats för nyheter och framtid i mitt liv. Dammar och dammar. Simmar och simmar.
Slänger gamla telefoner och sms, slänger tomhet och avstånd, slänger tvivel och elakheter. Slänger kontrollbehov och annat som ligger i skåpen.
Kanske slinker även du genom mina fingrar. Så om du vill stanna, håll inte i för hårt, men håll i mig . . .
Men människor!
Det har ju blivit april!
Och allt i mig vill. Det vill så mycket att jag kommit fram till att du ska låsa in mig. Jag brinner, hungrar och är rastlös.
Med min dator och kamera, lite papper, pennor och betong ska nu detta ske.
Dags för ett steg mot rastlösheten! Eller dags att möta min största fiende... Eller låt säga min största kraft...
För när allt vill sig kryper jag ut genom skafferifönstret själv. Om det finns något?
Under tiden städar huset rent sig själv. Och sommaren tar sin plats...