Bloggarkiv december 2011
Nick Cave och jag dansar hela natten.
Vi dansar och dansar. Du och jag.
Du kysser mig.
Sedan dina läppar mot min nacke. Sedan din kyss på min rygg.
Din mun letar min hals, du suger snart blod.
Blod.
Läppar som känns bedövande, känns som något som frigör och förför.
Hur beskriver man läppar? Hur beskriver jag läppar. Jag stannar upp i din kyss och försöker hitta ord. Kanske du också försöker. Hallon, jordugubbar och glass.
Hugriga, vilda och törstande.
Du suger blod.
Jag ger mig hän till dig en stund - kanske. För just läpparna som berusar. För just det som slår lock för öronen. För det som som skapar skrik i mig.
Läppar smälter samman med läppar.
Fria, sökande och levande.
Du suger blod.
Jag dansar med dig, du som fyller i mina konturer. Du som skapar mina kurvor och ger mig kontraster. Men jag förstår inte vad det betyder. Du har hittat på mig. Jag har hittat på dig.
Vi dansar och dansar. Du och jag.
På ditt bröst står det Let Love In. På mitt bröst står det samma sak. Jag förstår inte?
Jag lutar mitt huvud lite till vänster, du lägger dina läppar på min hals. Jag känner ett svagt stick. Du suger blod igen. Snart inte mycket kvar...
Jag låter ingen komma in. Inte ens du. Inte in till mitt heliga rum. Men du kan få vara med och bejaka och skydda min borg av ensamhet. Du kan alltid få dansa...
Nick Cave & The Bad Seeds – I Let Love In
Ögonblick av det som känns.
Jag äter piller på piller. Försöker anstränga mig för att vara kvar i den här känslan av att vara bekvämt bortdomnad.
Ett piller mot huvudvärk. Ett piller som lättar. Ett piller som drar ner. Ett piller mot cancer. Ett piller mot smärta. Ett piller för allt som känns. Ett piller mot kärlek. Ett piller mot hud.
Det finns inget nära. Kom inte nära. Kom aldrig nära. Det finns inget nära. Jag har inte ens hud.
Om inte nära finns - finns heller inget avstånd. Men tänk inte på det.
Jag har huvudvärk trots alla färgglada små tabletter jag sväljer mellan varven. Men den bekväma domningen i armar och hjärta, den är här. Där känner jag inget.
Jag har inga ögon att se med längre.
Jag har inga tårar.
Ingen hud.
Inget svar.
Grrr.
En sådan dag idag.
Ord.
Du jagar mig. Springer och springer, men du hinner inte ifatt. Trappa upp och trappa ner jagar du mig. Ditt arbetsrum är fyllt av arbete som du vill ta tag i, men du vill mig något. Jag stannar inte när du ropar mitt namn. - Maria. - Maria, stanna lite.
I stället ökar jag mitt tempo. Jag försöker ropar tillbaka till dig. Men det går inte.
Jag förklarar inte för dig. Jag förklarar för mig. Jag skriver en roman. Fast jag tror att jag heller vill kalla det för att jag skriver en bok. Roman - bok? Och mina ord är så hungriga nu. Törstande. Ord, ord, ord. I orden vilar bara ensamhet. Där vaggas jag in.
Jag springer till mitt rum på vinden. Jag låser dörren. Du bankar en stund. Sedan hör jag dig gå. Jag hör dina steg långsamt bli tystare och tystare. När de helt tystnat, gråter jag. Jag har väl inga tårar. Men jag gråter.
Jag vill torka bort alla mina tårar som jag inte har. Jag reser mig och går fram till fönstret. Jag kan se långt. Det är något av det jag tycker allra mest om, att se långt. Snö och vita berg. Himmel och skog. Tänk om jag kunde tala med dig. Men det går inte.
Mina läppar är utskurna, någon la dem på is. Kanske var det du, i hopp om att de en dag skulle kunna sys tillbaka och fungera som mina läppar. Tänk dig ett liv utan kyssar och ord?
Jag kan inte tala längre. Jag har förlorat den förmågan.
Min undran är. När jag ser ut över skogen. Kan de skrivna orden någonsin bli en handling?
Det handlar om mig.
Utomhus är det olika grader av grått. Inuti mig är det små färglada skorpioner som springer omkring. När som helst kan de hugga mig och jag kan hugga dig.
För när allt kommer omkring. Så handlar mitt liv om mig.
För det handlar om val. Jag är mina val. Jag går på lina. En skorpion sitter på min axel. Den hugger gång på gång.
Jag är immun nu.
Att balansera livet framåt är som att söka ord i svart afasi. Att få skorpionerna att gå med mig är en lek. Jag leker och leker. Livet är en lek. Så lätt det är. Det bara pågår och pågår.
Utomhus är det grått. Inuti är det färg. För jag brinner.
Äntligen, igen.
en december ton
Min kropp är kvar någonstans i januari... Var tog tiden, livet, jag vägen? Vad var det här för ett år. Hur summerar jag upplevelser, möten och längtan. Nej, nej, inte ännu, året är ju inte riktigt slut ännu... MEN.
Min kropp är kvar någonstans i januari... Jag bor på på betonggatan 8. Jag har pansarglas till fönster och lever på att lyssna på lp-skivor som snurrar runt runt. Jag går i cirklar. Jag skriver en serie om Sven 8 år.
Min kropp är kvar någonstans. Har jag glömt den hos dig? Kvar går jag med min själ genomskinlig och med spruckna läppar trädda som på tråd. Smultron på smultron. Blåser du, finns det en risk att jag försvinner.
Idag är det den 1 december 2011. Ute är det grått kallt regn. Ute faller tystnad och mörker över mig som vildar.
Det var länge sedan jag var så här trött.
Jag faller - när ingen tar emot.
Faller i en december ton.
Ludovico Einaudi – Einaudi: The Planets