Bloggarkiv augusti 2011
du
utan det ordet fanns inte det som står mig närmast
ordet som är som små kugghjul som driver mig framåt
cirklar som leder både bort och hem
DU skulle kunna vara mitt hem
för mitt hem är inte en plats
mitt hem är inte ett hus
mitt hem är ett ord
sedan bor jag ingenstans mer
för jag är lika flyktig som tranor
förutom det där ordet
Ditt nummer.
Jag vet inte vad det är som driver mig. Jag vet inte ens varför jag måste fundera på det. Jag vet att jag vill slå hans telefonnummer, både hemnumret, hans mobil och det mest förbjudna, hans arbetstelefon. Långsam måste processen vara. Nummer för nummer. Upphetsningen i mig varje gång jag närmar mig sista siffran. Alla tankarna som frustrerat maler och far genom min kropp. Hjärtslagen som ökar, andetag som pulserar, blodet fäktar, slår och flämtar i mig, hårt, hårt hör jag min egen puls. Snart hans röst. Mycket snart hans röst. Hans röst som smeker sig in i min själ. Men först... Nummer på nummer. Alla nummer. Kanske är det siffrorna som driver på mig. Jag kan alla utantill. Alla hans siffror. Hans personnummer, adress, skostorlek, antalet kvinnor, hans facebook vänner. Antalet mjölkpaket han handlar. Siffror är lixsom vägen till en person. Det förstår jag.
Utan siffror vore vi alla ingenting.
Jag vet inte vad det är som driver mig. Kanske är det alla siffrorna som leder till en människa som driver mig. Ibland när han svarar låter han glad. Två gånger har han bytt nummer. Men det är enkelt för mig. Nästan som att det triggar mig. Hans röst är vacker. Hans händer likaså. Jag har följt honom ett par gånger. Gått efter i affären. Ringt honom vid något tillfälle när jag sett in genom hans fönster. Jag tror att han älskar mig. Jag är helt säker på att han vill att jag ska samla upp alla hans siffror som faller runt honom och efter honom. Siffror faller i oss människor. Jag räddar honom, tack vare att jag tar vara på siffrorna.
Ibland låter han glad när han svarar. Han har skaffat en nummerpresentatör misstänker jag. Så när jag ringer från okäntnummer eller från någon annans telefon. Då är han glad! Men jag tror att han vet att det är jag som ringer. Antagligen är det bara jag som gör honom så glad.
Jag vet att det är genom siffrorna man når en annan människa. Jag ringer oftare på torsdagar, för han svarar nästan alla gånger. Först är han på sitt träningspass, sedan så. Antalet gånger jag ringer per timme kan vara viktigt.
Din röst är mörk och låter nästan bränd. Din röst är tydlig och stark, nästan som om du föredrog att samtala före allt annat. Dina siffror är det vackraste jag vet.
Utan siffror vore vi alla ingenting.
Författaren.
Vittvin och små påsar under ögonen hör författaren till. Han sitter och skriver på romanen hela natten. Han sover möjligen en liten stund på morgonen. Vid lunch korkar han upp vinflaskan igen. Visst, han har anmält sig ett par gånger till både vasaloppet och stafetten... Tanken på att livet går att ändra känns långt borta. Men försöken är nära och ofta. Att sitta och skriva gör honom till ganska desträ och frånvarande i sitt eget liv. Att skriva betyder ensamhet. Att skriva betyder val. Oftast väljer man bort.
Vittvin och någon ost gör att orden följer lättare på pappret. Föjer nästan svävande mot dataskärmen. Följer utan att han ens hinner undra om det är bra eller dåligt. Så kan inte författaren tänka. Det som är bra är att han skriver. Att han faktiskt skriver.
Jag häller upp ett bad åt honom. Älskling, kom nu är badet klart. Mmm svarar han från sitt arbetsrum. Jag älskar honom. Älskar att han skriver, när han skriver, det han skriver, om han skriver.
Vittvin och tystnad glömmer jag, glömmer varje gång han ler mot mig.
Författaren och jag fick aldrig något barn. Kanske är det en sorg? Det är en sorg. Men jag är för gammal idag. Jag lever i stunden på hans ord, om allt vi aldrig fick. Genom hans ord lever jag.
Jag arbetar med konst. Jag målar och försöker se världen genom mitt filter. Eller utan filter försöker jag se min omgivning. Jag dricker inte alls. Jag behövs som motsats till honom, eller som ett motstånd.
Livet handlar kanske om allt jag aldrig fick... Barnet jag aldrig höll och omfamnade. Mitt liv handlar om sorg. Kanske.
STRINDBERG ÄR HÄR IGEN
Jag sitter och skriver i natten. Jag är naken, förutom hans gamla hatt och ett par grova sockor. Det drar så i min illa skrivarstuga vid havet.
Strindberg kan inte förstå varför jag måste sitta vid havet precis? Spelar det någon roll? Jag svarar ganska surt. NEJ. DET SPELAR INGEN ROLL. Men har jag bestämt mig så har jag. Han ler. Ord faller mellan oss. Hans manus plockas i bitar och stoppas ihop igen. Åtta pjäser blir en. Han tycker jag är lite på viset och ganska uppkäftig för att vara kvinna. MEN GÅ DÅ. Svarar jag och pekar mot dörren. Han ler. Stoppar in någon vedpinne i spisen. Dina läppar Maria, dina läppar, de är så vackra. Han reser sig och kommer emot mig, han för sitt finger över mina läppar. Dina läppar Maria. Dina läppar är värda alla ord.
Mörkret faller mer och mer, skuggor lägger sig. Det är inte omöjligt att jag nästan ser saker i mörkret. Jag ser sprukna trasig händer. Jag ser små lappar och bilder, och tidningsartiklar inklistrade i en dagbok. Jag ser mig själv samla sår och samla spår och samla fotografier. Hög på hög hamnar orden och böckerna och raderna och fraser. Friserade fraser, friskskrivna tankar, trubbiga minnen och allt det som lever genom minnen av små bleckstänk. Stänk från flera hörn på jorden. Ja, jag förflyttar mig snabbt i mörkret.
Strindberg. Stanna där du. Jag måste ut i natten, in i skogen.
Lördag.
Det är lördag och augusti. Min gamla morsa arbetar och jag är hos min morbror. Han håller just på att laga en middag, bestående av köttbullar, potatis, brunsås och lingonsylt. Det är fin mat det. För det säger morsan. Och det inte min morsa vet, det är inte värt att veta. Morsan gillar konst. Det är bra har jag förstått, man blir visst intelligent av konst.
"All kultur är hälsosam för själen. Lyssna på P1 gubben, där använder de ett språk som är vårdat och de talar om viktiga saker." Morsan vet att jag lyssnar och hon vet att jag vill höra hur bra det är att lyssna. Alla människor i världen borde lyssna mer.
Jag pratar i min inspelnings-apparat som jag fick i julas. Du måste tänka på att det är min röst du hör. Du måste lyssna nu! Jag leker att jag snackar i radion ju.
Idag jobbar morsan alltså både dag och natt. Och IDAG är det en sådan där dag då jag egentligen skulle behöva henne ÄNNU MER än vanligt. Jag är lite ledsen. Ni vet sådär ledsen inuti. Kanske för att Knut snackade skit om mig inför halva skolan. Han sa att jag är en oäkting som bor i gettot och har en morsa som är sjuk i huvudet. Fast kanske kära radiolyssnare, hade jag inte vågat säga det till henne ändå. Nu är det ni som får höra på. Höra på hur jag tragglar mig igenom en lördag. Det flyger en formation på himlen, de flyger plog. Jag sitter på morbrors balkong och känner hur doften av nykoktpotatis letar sig ut. Tranorna flyger plog på himlen. Det betyder att det är 7 veckor kvar till snö. Så sa min mormor. Fina mormor. Hon hade alltid godis i en skål i hallen. Skålen gömde hon i skåpet som stod direkt innanför dörren till höger. Översta lådan till vänster. Alltid samma godis. Sura geleblommor.
Nu kära radiolyssnare ska jag Sven 8 år, tala ut om hur det känns att vara lite ledsen i min ålder. Inte får man väl gråta, som 8 årig pojke. Då ska man vara stor och inte alls undra över farsan. Men det gör jag. Jag funderar, tänker och undrar så det kokar inuti mitt huvud. Har du känt något sådant ibland? Farsan kanske är död. Vad vet jag. Borta är han. Kanske får jag bara acceptera det. Nu börjar det regna. Jag, Sven 8 år är helt säker på att det börjar att regna, för att jag, Sven 8 år, håller in, stänger in alla tårarna. För jag är en stor pojke nu. Det säger Morsan. Och det hon inte vet och tvärtom, det är inte värt att veta. En stor pojke gråter inte.
Nu kommer det som regn.
Det är skönt och tursamt för mig att det kommer ut, de där tårarna. Nu känns allt lättare.
Att vara nära betyder TID.
Jag söker efter svar. Vet egentligen inte om jag vill ha dem, de där svaren... Men söker gör jag. Söker i mitt språk efter orden. Vet att jag vill ha orden. Arbetar för att våga vara nära min passion. Att vara nära betyder tid. Men tänk om det visar sig att jag inte har orden och språket nog för en roman? Nog för mitt liv. Nog för framtid. Nog för mig - allt handlar om det - vad som är nog för mig.
Att vara nära betyder TID.
Är det kanske det man är rädd för när man gång efter annan väljer att jobba med något som inte står i fas med ens passion? När människan alla gånger väljer trygghet före sin största begåvning. Jag tror att det handlar om att inte våga släppa taget. Tryggheten vill man så gärna vagga in i ett tillstånd av lugn. Men vad är det?
Vad är ett tillstånd av lugn? Det vi kan är att släppa taget om tillstånd... De är bara påhittade normaliteter som påstår saker och ljuger en full av förvridna saningar om hur livet borde vara. Trygghet borde handla om närhet till det som är på riktigt. Det som är på riktigt är det som fyller tid med GLÖD och ELD.
Att vara nära betyder TID.
Jag har släppt taget så många gånger. Det är lika skönt som skrämmande alla gånger. Och jag fortsätter. Nu står jag här. Jag ska klättra upp för alla mina ord. Jag tänker låta orden, vilseleda mig, forma mig, fylla mig, viska i mig, våldföra sig på mig, orden ska förflytta mig och dig till platser och känslor vi aldrig tidigare besökt eller upplevt. Språket vill rycka upp oss med rötterna. Ord vill aldrig stanna och hållas fast i tillstånd. Inget i livet kan stangera. Absolut inte något som har med konst att göra.
Att vara nära betyder TID.
Så ska jag hamna mot dina läppar igen. Jag väger för och emot. Varför vara nära? Kanske vill jag aldrig ta mig därifrån igen... Att komma nära betyder att jag öppnar mig för rädslor om att misslyckas kanske. Att säga emot min passion... Jag kanske blir fattig som en skogsmus och lever som en bohem resten av mitt liv...
Att vara nära betyder TID.
Jag har inget val längre. Jag skriver för att leva.
Jag tänker ge det massor av min tid. Måste hitta den där plasten som ska hjälpa mig att klättra över språk, hinderbanor och drömmar.
Du har längtat och vill vältra dig i mitt språk. Nästan känner du åtrå över ord som vibrerar och smeker din mun.
Jag har längtat efter att i natten få skriva med mina fingrar på din hud.
LÄS MIG. Låt mina ord ligga mot din hud igen.
