Bloggarkiv mars 2011
TUSEN rum.
I mig bor det tusen rum. Tusen vackra rum...
I varje rum bor det tusen lådor, tusen vackra lådor- de är alla fint inslagna och staplade ovanpå varandra. I varje låda bor det tusen tändsticksaskar. Tusen vackra... Jag har samlat dem i tusen år...
Rad på rad. Hög på hög. Det skulle kunna vara mina minnen. Men så är det inte. Det är mina ord som bor i alla dessa askar och lådor. I alla mina tusen rum. Man skulle kanske kunna säga att det är jag. Mina ord är jag. Jag är mina ord. Jag vore ingenting utan min passion.
Jag är ljus och mörker som möts. Alla dessa mönster som inte är mönster, men likväl mönster.
Jag sitter i Strindbergs nattskjorta i natten. Han sitter med sin luta. Knäpper och knäpper på dess strängar. " Jag vill ha dig." säger han och stannar av i sitt letande av dessa toner. Jag ler. Satans Strindberg. Satans passion.
Han knäpper upp min nattskjorta. Den faller...
... jag faller. Allt faller ur mina ord. Jag vill skriva, det är något evigt i det mönstret - det är ett fint möte. Mellan ord och ord. Det där mötet som inte kan hejda sig. Det där mötet som sluter och öppnar cirklar. Du läser mig, det tycker jag om.
Staplade lådor blir en VILD MARIA. Små askar med ord som doftar något du tycker om. Kanske luktar jag som havet? Salt och vind. Salt och fri.
Min natt är tusen nätter. Satans fina nätter.
Jag var vid havet igår.
Jag måste tillbaka.
Jag måste ro en båt fylld av tårar över hav.
Jag måste omslutas villkorslöst. Inte för hårt. Det kan du.
Jag måste ro en båt fylld med hemligheter över hav.
Kanske är du där nästa gång när jag ropar.
1927
"Heder och vördnad." säger min morbror till Marie. Hon har lagat hans cykel. Han har tampats med den och en liten reparationslåda under några dagar inomhus. Men det fungerade visst inte. Han pumpade och pumpade häromdagen när jag var till honom. Jag stod nedsjunken i en och en halv meter snö utanför hans hallfönster. Kalle hade inte svarat i telefonen under ett par dagar när mostrarna ringt. Så jag fick uppdraget. Hans nyckel glömde jag visst hemma.
Så nu står jag där och bankar det hårdaste man kan på ett fönster. Jag ser honom, han har ryggen mot mig, han pumpar och pumpar sin cykel. Radiovågorna som sänds där inifrån får nästan rutan att vibrera. HAN HÖR INGENTING. Det förstår jag.
Men han hade inte kolat vippen! Det var det viktigaste. Jag rapporterar till mostrarna och åker till Stormnäs. Morbror KALLE: Karl Gustav Blank är född den 11 oktober 1927. Bagaremästare på Blanks Bageri i Delsbo. Hälsingland. Han hör just nu lite illa bara...
Så efter ett antal besök hos honom är vi tillbaka vid idag igen. Nyckeln min är med, men timmen är en hel timme fel. Så väl efter sin frukostsemla och koppen med kaffe, följer han med mig till bilen och till sjuksyster. "Han har vaxproppar i båda öronen." säger sjuksyster till honom. HAN HÖR INGENTING. "Det är som ni pratar franska," säger han till oss. "Jag har med mig min lilla översättare." fortsätter han. Det skulle väl vara jag det... Jag fullkomligt skriker in min franska i öronen på honom. LA MER, L`AMOUR...
Jag skriver en lapp till honom hur han ska ta sin öronpropp-medicin tills vi nu ska till doktorn. Jag skriver lappar om honom. Jag vill dokumentera... Jag vill hålla honom kvar i minnet. Jag upplever honom just nu.
Vi handlar på HEMKÖP, absolut ingen annanstans! Vi glömmer blåbärs kräm. Jag vänder och köper även det.
"Jag bara babblar och babblar men jag hör inget. Döner i hövve på mä." säger han när han halv springer framför mig med sin kundvagn. Och pratar gör han, hela tiden. Fina ord, vackra ord. "Blomsteraffären," berättar han. "skriver ut det mest magiska sakerna ur sin dator. Det måste vara en fantastisk dator." Han vill ha utskrifter på gamla skepp och båtar som förlist. Och det får han - från blomsteraffären. Han vill veta vilka som stod som ägare (i Delsbo) till Volvo PV på 20-talet och framåt. Därför att BLANKS BAGERI nämligen har ägt 7 stycken genom åren. Utskrifter får han - av blomsteraffären. Och visst hittar han Arvid Blank.
Kalle bor själv i ett fint hus vid sjön. Där har han bott sedan han var barn. Där dog hans föräldrar.
För mig är han en skatt. Jag måste dokumentera honom! Frågan är bara hur? Hur får ett helt liv plats i en text, i en film, i en bok, i en bild?
I en människas minne dansar alla upplevelser genom livet gång på gång. I hjärnans alla virvlar upphör och existerar inte tid och rum. Där försöker jag spendera mina dagar...
Det tåras i mig.
Jag förstår inte vad jag just varit med om? Det är som om jag blivit överkörd av det där tåget jag hörde dundra förbi mitt fönster tidigt i morse. Nu gör varje muskel och sena ont, och jag är trött. Trött långt inne i själen. Det dunkar fortfarande om mig. Det dunkar hårt.
"Jag är trött i själen." Så sa min pappa alltid. Sedan la han sig i soffan och tittade på sportspegeln. Jag ville få kontakt, han ville få sin egen tid. Det fick han. Även om jag la mig på rygg på golvet nedanför och tittade på hans profil. Jag ville dra lite i honom, ville ha hans närhet. Samtidigt så drömde jag om det jag älskade allra mest som barn SVENSKA GAMLA LÅNGFILMER. Där talades det på ett annat vis, där rörde de sig på ett annat vis. Jag ville vara på ett annat vis...
Idag åker jag och pappa på en tur med bilen. Det är jag som kör. Han sitter och pratar om vägen, vart vi ska, hur han tidigare mindes det... Han sitter med sina funderingar om något förändrats sedan han for i dessa krokar senast. Han är gammal nu, hans händer är skrynkliga, hans rygg aningen böjd. Så haltar han med både vänster och höger ben. Han är fin. Hans röst är densamma. Jag kör bilen och han tittar, som vi gjort så många gånger förut. Nu ska han och jag till havet. Alltid detta hav!
Upp dyker alla dessa skyltar längs vägen vi åker. De går inte att välja bort att se alla namn med platser och vägar och myller av land som jag borde besöka. Jag vill stanna hela tiden... Jag som aldrig brukar stanna... Jag som är rädd för att stanna! Vi stannar om och om igen. Det är skönt i mig.
- PAPPA, HÅLL MIN HAND HÅRT NU. viskar jag utan att han riktigt hör. Jag tror att jag försöker förklara för pappa att jag är så öppen - att jag har svårt för att orka med alla intryck jag ser. Jag känner vad människor känner. Jag känner vad de tänker. Jag känner deras sorg och ilska. Jag kan till och med förnimma deras rädslor. Ibland ser jag in i deras framtid. Och naturen tar vilt på mig, den är så vacker att allt i mig vill gråta. Hur ska jag hantera det här Pappa?
Jag sveps med i alla dessa bilder av intryck längs med vägen vi åker. Väg och människor. Massor av skyltar. En smal väg mot havet. M-skyltar för något slags möte. Det vimlar av dem. Som lust och tvång. Lust och tvång. Ljus och mörker. Kanske jag är den där nödvändiga skuggan. Kanske jag är en skylt, en M-skylt. Jag är ett möte... Ditt möte...
Vi luktar oss fram till havet jag och pappa. Isen har släppt. Vi ser den där oändligheten. Känner den där sorgen och den där glädjen som man bara kan göra när man står vid havet. Havet kräver vår fulla uppmärksamhet. Det luktar salt och fisk. Det känns mjukt i dag havet. Till och med färgerna är gränstlöstgråa och dämpande - nästan viskande...
Pappa och jag hälsar på alla vi möter. Vi låtsas att vi bor på alla dessa platser vid havet. Vi känner oss hemma här. Vi är fiskegubbar med storstövlar. Vi är blåvalar och havskatter. Vi är havet. Vi är trutar och fiskbensparketten som ligger i det gamla stenhuset vid masugnen.
Vi minns det vilda i havet, den hårda vinden. Sedan åker vi igen. Med vetskapen, om allt vi inte kan vara utan. JAG KAN INTE LEVA SÅ HÄR LÅNGT IFRÅN HAVET.
Vi såg det blå huset. Vi såg den nedlagda ICA-affären. Vi räknade brevlådor. Jag är helt slut av allt jag är med om. Varit med om. Nu finns bara en plats kvar efter detta som jag kan andas i. Bara en plats som kan förstå mig. Bara en plats som tillåter mig vara den jag är. Jag vill under vatten. Jag måste omslutas villkorslöst. Det som håller om mig utan att hålla om. Det är vågorna som slår när det tåras i mig. Det tåras i mig när jag minns igen att min Pappa är död. Han dog för två år sedan. Men han var med mig idag.
Jävla hav. Vad jag älskar dig hav! Du förför mig. Du berusar och förlåter. Du hänför mig. Jävla hav. Jag är förförd. Du smeker mig. Jävla hav. Du trycker upp mig mot väggen. Jävla hav. Jag kan inte längre leva utan detta hav. Jävla hav.
Jag ropade efter dig idag. Men du hörde inte mig.
Morgon.
Solen leker med mig genom fönstret. Tåget dundrar förbi. Några ensamma tunna snöflingor letar sig ner mot marken, kanske för att vila ett slag. Måste vara en hård resa ner från himlen. Precis som Indras dotter sitter jag nu här och ser efter ett slag hur människorna har det. Jag sitter i betong. Jag kanske är rädd bara. Rädd för att det jag skriver inte betyder något för den som läser. Kanske är det så? Men jag styr inte över dina samlade ögonblick. Men jag vill så gärna att mina ord ska göra skillnad i dig. Att de ska bli som där ljus och mörker möts...
Nu ska jag ha ett alldeles vanligt möte med människor sedan ska jag ha ett alldeles magiskt möte med ett hav.
ord alla dessa ord
ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord KANSKE BETYDER ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ORDEN INGENTING ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord MEN JAG BEHÖVER DINA ORD MOT MINA FINGRAR I NATTEN... DENNA NATTEN OCKSÅ ord ord ordord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord SOM OM DINA ORD BLÅSER LIV I MINA ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord ord
Det är något med mig...
Det är blodet i mig som spränger, men det är orden i mig som vinner.
Jag råkade just radera en hel sida nyskriven blogg. Men jag orkar inte bli arg. Det blir som med alla andra ord, i vilket fall... de lever och andas mot din andedräkt. Jag vill att du läser.
Det är något med mig... Jag är både het och kall på samma gång. Naken sitter jag igen med min höga hatt och skriver om något nytt som måste komma ut ur mina fingrar. Ut ur mitt tänkande. Brev på brev. Det är som om jag sitter framför pianot i natten och låter tonerna rinna ur mig.
Jag har något... som jag inte vet vad det heter... Jag borde skriva manus om döden. Men alla dessa ord sover i små färgglada tändsticksaskar... De tycks omöjliga att väcka. Inte för att det är svårt att skriva om döden. Utan för att natten vill leda mig till något annat.
Det är just så - något annat med mig... Det pulserar i mig. Jag kurrar som en katt.
Andetag på andetag hettar - med blodet som skriker sina hjärtslag - som träs mot hjärtslag av illusioner. Jag är het och kall i samma andetag... Jag känner mig lugn och uttrycker storm. Jag är vild och sätter mig och glor på elden som sprätter sitt liv i brasan...
Jag ler en hel dag åt att någon ska visa mig ett hav. Det är något som dunkar i kroppen. Kanske är det min längtan efter hav. Kanske har jag bara glömt en stund att det är just så här det känns när man lever...
För det är åtrå bland fiskebåtarna på havet i natt.
INSPIRO. Inblåsa, väcka liv i. Det är så vackert når livet blåser i en. Det kan vara så lite som behövs, ett leende, några ord, solen, goda tankar eller ett litet fint möte, ett möte som river skal på skal på skal på skal. KVAR STÅR JAG. Du ser på mig och kanske du tycker om det du ser.
Tänk om det är så att vi borde se denna vår illusion som en falsk vacker verklighet inbäddad som en sanning. För i mig är det fantasier och drömmar som spinner nät. Där klättrar jag nu... Tänk om det visar sig till slut - att det var i fantasin vi levde och inte i verkligheten...
Så om du fångar mig... så vet du... jag är bara energi... som medför förändring... Tur att jag själv har läst ellära och studerat produkten av intensiv och extensiv storhet... Att jag lärt mig att manipulera Ohms lag på rätt sätt... Mmm som i magi.
Jag klättrar vidare. Och njuter, njuter av livets nyckfullhet och livets hemlighet.
cirkel på cirkel ska träs i mötet mellan oss
Jag har STRINDBERGS hatt på mig igen och inget mer.
Själv sitter han i sin nattskjorta och ser på mig. Jag har just kokat kaffe på vedspisen. Doften sprider sig bland nyhuggen ved och malört. Utanför fönstret viner vinden i någon slags lek med sig själv. Här inne leker våra ord, de spinner som vårkatter kring varandra.
Ibland ler han tyst mot mig. Kanske tycker han att jag är vacker. Jag vill vara naken i hans ögon. Han säger inget. Han läppjar sitt kaffe. Jag lapar luft. Vi ler.
Resten av dagen ska vi samtala han och jag. Det har vi bestämt.
Jag vill känna hans röst, den ska få eka i mig och öppna stängda dörrar. Hans ord ska få mig att förstå mer om mig själv. Han tar av sig sin nattskjorta. Hans nakenhet är vacker. Du är vacker vill jag säga. Men jag törs inte. Hans röst måste kanske ge mig den där tilliten jag saknar. Den ska ge mig fiskenät och hav, ge mig fiskmåsar och nyfångad fisk, ge mig något jag saknat...
Vi älskar mellan raderna.
Fåglarnas varningsrop och lockrop lägger sin melodi över allting i livet. Över det som är skört och samtidigt självklart.
"Vad tänker du?" undrar jag. Svaret smeker också.
Här vill jag stanna en stund. Jag vill andas. Andas hos alla de där tankarna som far sin egen väg, de som lurar mig, skrämmer mig och lockar på samma gång. Jag trär på mig hans nattskjorta. Det är nu hans doft omsluter mig. Jag vill säga till honom att jag behöver hans ord. Men jag törs inte.
Jag måste säga vad jag tänker om jag ska kunna påverka dig med min tanke NEJ jag måste tänka mina tankar om och om igen innan de kan mötas av andras tankar eller NEJ jag vill bara vara själv i allt detta NEJ jag vill mötas NEJ jag vill vara i ett möte NEJ jag vill NEJ jag vet inte vad jag vill NEJ jag måste säga vad jag tänker för mellan tanke och ord vilar det en avgrund NEJ- JO.
Nattens alla drömmar försöker slicka mina sår rena. Det är fint när människan och människan möts. Det är om MÖTEN jag vill tänka... Jag vill verkligen mötas med dig!
Ni vet, mötas i någon slags samklang. Ni vet, mötas i någon slags disharmoni.
Kanske vi... skriver några ord till varandra. Kanske vi... tänker samma tanke i några sekunder. Kanske vi... vibrerar i samma ton. Kanske vi... är i samma energi. Kanske vi... är cirkel på cirkel. Kanske vi möts.
För ett möte är ett möte som alltid är ett möte. Det både ekar och ger ringar på vattnet i ett slags evigt mönster. Som cirkel på cirkel. Mötet klingar inte ut.
Jag trär din själ på min kropp för att jag är nyfiken. Jag vill veta mer om dig, så mycket som du nu kan berätta för mig. Men det kan få ta tid. Gärna ta lång tid. Jag vill njuta av dig. Jag vill andas långsamt och upphetsat på samma gång.
M som i möten mellan människan och människan. M som i musik. M som i minoritet. M som i massy. M som i medvind. M som i mittbenan på mitt svarta hår.
STRINDBERG då? Han kanske är ett M som i MOTIVET till just det här mötet. Eller så är det bara så att vi båda bär hans hatt och nattskjorta.
Nu är jag här!
Det är inte enkelt att vara just här.
Men nu är jag här!
Tänk om jag vore någon annanstans?
Vore antagligen som att gå runt, runt och runt utan något mål... Och hinna på hinna skulle träs över min kropp.... så att jag skull bli som alla andra....Tänk om något av detta - skulle stanna i mig... Tänk om jag skulle stangera... Eller tänk om upprepningar och rutiner - skulle lura mig - rutinerna vill kanske vagga in mig i en skön frånvaro gällande själva livet självt.
Men jag vägrar. Jag ska gå dit pilen pekar, dit livet forsar... Mynna ut i havet, sedan storma vidare.
NOLI ME TANGERE.
"Nästa som rör mig - dödar jag..." Bodil Malmstens första meningen i en av hennes romaner. MEN JAG längtar efter någon som rör... Rör om i mig, rör till det runt mig, rör mig. Jag behöver människan.
Det finns ingen väg tillbaka. Det finns inget att ångra. Den finns en väg! Den leder till frihet och vackra möten.
ONE WAY.
Nu ska den tatueras in på min arm. Den 24 mars kl. 10.
Då kan jag peka ut min röda fina tråd som jag balanserar på, den leder bara framåt mot KÄRLEK.
Måhända går jag i åttor för att uppleva lite evighet stundvis. Men det leder mig mot mötet med dig...
