Bloggarkiv november 2010
som vingslag i mitt hjärta pulserar allt hans sagt
Min pappa är död, han dog förra året.
Idag vill jag hylla PAPPA på farsdag. Han har ju alltid varit min hjälte. Och jag trampar visst på precis i hans fotspår: jag är liksom lika svår att stoppa som min far - jag är lika orolig för att något ska hända alla jag älskar - jag ser ut som honom - jag ljuger som honom - är lika rastlös - lika mycket elektriker och vi bär samma ögonfärg. Och så allt det jag inte skriver...
När jag ser mig själv i spegeln är det hans ögon jag ser in i.
Jag är glad på något sett att min pappa blev sjuk ett år innan han dog. Då hann jag få vissa svar av honom. Svar som kommer att påverka mig för alltid. Hade jag inte hunnit med att få vetskap om det, hade nog saknaden sett annorlunda ut. Eller kanske inte saknaden - eller, jo - mer känslan i saknaden kanske. Nu hanns det med att hans röst fick mala i mig om och om igen. Jag fick hans historia, som vingslag i mitt hjärta pulserar allt hans sagt.
Och det är något som jag verkligen saknar - hans röst. Vi fick prata om det vi behövde prata om. I varje avsked bor det ju ord. Ord som är guld.
Jag har sparat hans mobiltelefon, ibland ringer han till mig i den. Han har det alltid bra säger han, han är oftast på andra sidan jorden med en mycket yngre kvinna, alltid utforskar han något han aldrig tidigare provat på... verkar lycklig... hade visst börjat dreja...
- Hur har du det gumman? frågar pappa.
- Fint pappa, svarar jag.
- Hur har du det pappa? frågar jag vidare.
- Saknar dig gumman, det är tomt utan dig, men jag har det bra! säger pappa.
Kvar står jag i regnet med en batterilös telefon som just ringt och min röst som darrar ett hej då till min pappa som varit död i ett år... och hela världen bara fortsätter snurra ändå.
I mig bor det ett stort skrik, ett stort hål, som inget annat i hela mitt liv kommer att fylla. Jag var 38 år när pappa dog. Nu är jag 39. Pappa blev 75 år. Vi fick varandra länge.
Jag kommer aldrig sluta att uppleva honom - min PAPPA.
Prata med varandra. En dag finns inte den människan kvar som du vill ska ge dig ett svar. Livet är så vackert för att det är just så skört som det är. Jag lever med vetskapen om detta då jag blev svårt sjuk för två år sedan. Många säger att det inte känner igen mig efter det. Att något - hände - med mig. Kanske är det just så. Att något verkligen - hände - med mig.
Det är faktiskt så - att den 8 juni 2008 kunde varit min sista dag i livet. Men det blev inte så.
Det var något som - hände - med mig. Jag är tacksam för livet.
Och pappa JAG ÄLSKAR DIG
Om alla mina val.
November 13. 2010.
Jo, jag har valt hela tiden. Jag har valt rätt.
Ibland så blir livet sig självt nog, bara genom att länge formulera hur man ska göra. Jag gör det med omsorg tror jag. Väljer alltså. Det går inte att välja fel, då hade jag inte valt det. Men mitt i livet som lever sig självt, passerar en och annan människa som får en att stanna, just här och nu, jag ser upp och våra ögon möts. Det blir ett och annat leende mellan oss, det är fint med det. Fint med det som både får människan att stanna och människan att snurra, och kanske finast av allt det som får människan att välja. Jag var mitt i dina val. Du var mitt i mina. Vi valde båda något annat. Det var bra. Bra för oss båda. De sekunder av livet vi gick på samma väg var nog så fint för ett helt liv. Ett berlock hänger om min hals, det är minnet av ett hav av tårar och minnet av ett hav av skratt. Det är inget konstigt med det.
Nu är vägen jag går mitt val, fint nog, vackert nog och alldeles något nytt. Här kommer många leenden skiftas i det som pågår och det som gör det här livet, livet som vill fyllas med val. För visst är det valen som gör livet? Jag är inte som du!
Jag söker nog inget för hela livet. Jag själv är för flyktig i det.
Jag söker inte efter någon annan än mig själv. För i den här längtan att bli mig själv mer och mer, möter jag alltid rätt människa som fyller på mig, fyller i mina konturer, eller bara är en stunds karbonpapper. Det är inte bara en skön egotripp att leva, jag lever av att ge lika mycket tillbaka. Jag försöker vara en fin människa mitt i allt levande. Och av det, ur det, görs de här valen som gör mitt öde. Jag är trygg med det.
Jag söker nog ingen som vill stanna. Jag själv vill ju alltid gå.
Jag söker det gör jag helt säkert.
Han vinner alltid.
November 7. 2010.
Står vid pappas grav. Det är kallt idag. Det är dubbel sorg idag, alltid dubbel sorg. Sorg gör tiden lång, sorg ger en slags oändlig ensamhet. Jag gråter över pappa. Gråter över ett osynligt barn som ligger i hans grav. Gråter över avsked som pågår så länge, påminns idag.
Vinden tar tag i mig och sveper mitt röda hår över ögonen. Pappa skrattar åt mig, han ler, han tar min hand och så går vi en promenad. Alltid promenader. Hand i hand. Vi går ner till havet och tittar på båtarna som vi alltid gjorde förut. Nu går vi där. Vi drömmer om att vi bor på en båt, jag är pappas lilla flicka igen. Kanske 8 år. Blond och blåögd med plutiga läppar och trasiga knän. Pappa och jag springer ikapp. Han vinner alltid.
Jag är så trött på att mista människor som betyder allt. Hur ska man orka? Idag gör jag det.