För att det går. Vad som går, det vet jag inte. Tiden, livet, stegen. Fram och tillbaka mellan hjärta och hjärna, på lina, över bergstoppar och i tunnlarna, mörker och kartor och linjer i sanden och platsen som ska väljas och det ska börjas om på nytt. Som om linjerna i handen skulle skvallra, lika mycket som grannarna, som skrattmåsar hela bunten. 
 

Bunten kan också vara gäddor, hyenor, mobbare och idioter och såna där som slutat lyssna, som halva jordens befolkning ungefär. Som alla gubbar i kostym som ska bestämma, de är också en bunt, buntband. Fast de lyckas inte hålla ihop något.