#57 Pernilla Andersson

Min konst är vad den är, ibland är den ful och ibland kan den jämföras med Rembrandt.
Idag vill jag lämna min konst till betraktaren och inte säga så mycket om den.
Istället vill jag dela med mig av en bekännelse.
Jag har blivit hundrädd. Inte för alla hundar utan för okända hundar som går i koppel på gatorna.
Efter Holger kan jag helt enkelt inte lita på hundar.
Holger var söt och snäll till en början.. men efter ett par år på Ljusbacken bytte han helt personlighet. Hans söta ansikte förvandlades till något som kan likna ett muterat monster. Ett monster som bet på allt och alla som kom i hans väg.
Mig hann han aldrig bita, jag sprang alltid mitt snabbaste så fort jag såg honom rusa över gårdsplanen skällande i sin vita fluffiga skrud.
Kanske bottnar hundrädslan i att jag blev biten som barn av en större hund. Jag minns det inte, men kan de va så att minnet kom tillbaka till mig i och med Holger, efter en vila i mitt undermedvetna?
I varje nytt möte med en hund ser jag bilder framför mig hur hunden attackerar och biter mig hårt i benet. Det är otäckt.
En annan sak jag stör mig väldigt mycket på är hundägare. Varför plockar dom inte upp sin hunds avföring och varför har dom sina skällande hundar lösa?
Följande har hänt mig många gånger; jag har sprungit eller promenerat och plötsligt haft en galen hund skällande och jagande efter mig. Det är inte okej.
Nu har jag äntligen berättat om min hundrädsla. Vad skönt det känns. Jag har nästan inte ens kunnat erkänna den för mig själv eftersom jag alltid ansett mig själv vara väldigt glad i hundar.
En sak lärde Holger mig; döm aldrig hunden efter håren. Även en vit söt liten molntuss kan bedra.